Krönika

Fri rörlighet är inte nödvändigtvis en frihetlig tanke

Jag är otroligt trött på det politiska klimatet som präglar Sverige just nu. Tino Sanandaji beskrev det hela som en masspsykos och jag tycker verkligen det är helt rätt begrepp på den rådande samhällsdebatten. Inte främst för att den oppositionen jag sägs tillhöra, på riksplanet helt verkat dribbla bort sig själva, utan varje enskilt parti tycks vilja precis samma saker. (Med undantag för Centerpartiet och Vänsterpartiet som försöker låtsas som att de vill göra skillnad).

Pudelns kärna är migrationen och integrationen. Vart jag mig i Sverige vänder pratas det om folk från andra länder. Varför skall de komma hit? Varför tar inte andra länder mer ansvar? Hur skall de integreras? Varför skall de integreras? 2016 kommer knappast bli det året som går ner till historien som ett politikår med modiga och stolta företrädare. För att avsluta 2016 på ett väldigt mediokert och kanske till och med lite tråkigt sätt, tänkte jag gå igenom mina tankar om migration och varför det kanske inte är en så frihetlig tanke att ha helt öppna gränser.

 

Jag är den första att erkänna att mina åsikter i denna frågan har omprövats ett antal gånger bara under det gånga året. En väldig frustration har legat och pyrt inom mig då jag är en människa som vill ha en tydlig uppfattning om saker och lätt mår dåligt av sorts osäkerhet i mina åsikter. Från att ha varit en ivrig förespråkare av öppna gränser (läs: alla skall få färdas och bosätta sig vart de vill) till att bli en moderat förespråkare av fri rörlighet (läs: alla har rätt till att besöka platser förutsatt att ägaren av platsen gett sitt godkännande). I en värld som skiftar lika fort som gemene man byter kalsonger klandrar jag dock ingen för att våga ompröva sina ställningstaganden. Tvärtom är det oerhört modigt i en värld som denna, där minsta lilla fel eller oegentlighet skall synas i sömmarna av en massa förståsigpå-are i den mediala sfären.

Rätten att äga är ett fundament som aldrig får villkoras. Har jag betalt för ett hus på 100kv/m med en tomt på 250kv/m, då äger jag dessa 350kv/m och har rätt att bruka den ytan som jag vill. Förutsatt att mina 350kv/m inte bedriver verksamhet som riskerar att inskränka på andra människor okränkbara rättigheter, ska omgivningen inte bry sig om vad jag gör med min egendom. Med detta sagt är det snarare ett privilegie att komma och bo i ett nytt land än en rättighet. Förutsatt att du skriver under på de konventioner som råder i det nya landet, kommer du dock med största sannolikhet vara välkommen.

För nationen Sverige (läs: nationen EJ staten) ägs utav oss som dagligen arbetar och förser samhället med de välmående vitaminpiller som behövs. Förenklat skulle man kunna säga att vi med rösträtt här är en sorts delägare i Nationen Sverige AB. Således har vi ett delägande i de ytor och samhällsfunktioner som tillhandahålls utav Nationen Sverige och med detta kommer den grundläggande rättigheten att få bestämma över det man äger.

Här någonstans spricker landet mitt itu.

De människor som anser sig leva tillräcklig bekvämt för att kunna tänka sig släppa in fler människor och ta sig an de utmaningar som integration kommer med, och sedan de människorna som redan anser situationen vara tillräckligt ansträngd för att de skall förmå klara utmaningen. Jag själv tillhör nog den tidigare kategorin då jag helt ärligt inte känner av den stora befolkningsökningen mer än i det politiska samtalsklimatet, men jag har full förståelse för att det finns en stor grupp människor som behövt tumma och villkora på saker i deras omgivning till förmån för att Sverige skall ta stort ansvar i flyktingkatastrofen.

Som exempel kan tas när vi i kommunen får en tydlig order ifrån Migrationsverket att upplåta en viss del av bostadsbiståndet till förmån för ensamkommande flyktingar och familjer. Personligen lider jag inte av det då jag har ett boende jag trivs med och har inga direkta planer på att flytta, men för den enskilda medborgaren som plikttroget stått i bostadskö och väntat på sin chans, så förstår jag att något sådant här svider i ögonen.

Detta härleder till vad som är min tes i denna frågan. Såvida vi inte vill tumma på den absoluta rättigheten att få äga (vilket vore vidrigt att inskränka på), kan vi inte heller begära att folk skall svälja en misslyckas integration med hänvisning till att man har en moralisk plikt gentemot världens alla medmänniskor. Jag är av övertygelsen att människan i grund och botten är en god varelse som alltid kommer göra sitt yttersta för att göra gott, men att göra gott kan komma i olika former.

Pensionärer kanske inte vill villkora sin plats på äldreboende i framtiden till förmån för att pengarna går till dyra integrationsprojekt. En barnfamilj kanske inte vill ha högre skatt bara för att kommunen blivit tvingade av Migrationsverket att ta hand om och integrera ett antal flyktingar. Den människan som redan bor här kanske inte vill villkora grundläggande rättigheter som att få behålla mer av sin egen inkomst, till förmån för att hjälpa människor som vill bo i Sverige.