Samrina Gadzo: Varför accepterar vi den negativa jämlikhetstrenden?

Nästa bloggare på S-märkt är Samrina Gadzo:

19 år har jag bott och växt upp i Jönköping, alltså njutit av fet kebabsås och bra hockey. Förutom mat och sport är politik en stor del av mitt liv. Engagemanget tog fart på allvar när jag under valrörelsen 2014 gick med i SSU för att övergå från soffaktivism till att göra något konkret med mitt engagemang. Efter att under min uppväxt ha sett klassklyftorna på nära håll har ekonomisk omfördelning blivit en av de absoluta hjärtefrågorna för mig och jag vill att man börjar prata klass igen, för klassamhället finns fortfarande där lika tydligt som förr. Idag är jag nybliven läkarstudent och internationell ledare för SSU-distriktet i länet.

Ofta slås jag av hur det verkar vara en allmän uppfattning att klass är något man väljer nu för tiden, att man kan röra sig ganska fritt mellan klasserna utan större hinder. Visst lever vi inte i ett feodalt samhälle där man föds in i en klass utan vidare möjligheter till avancemang. Vi lever i ett samhälle med demokratiska och frihetliga förtecken där alla sägs ha lika möjligheter, i alla fall på pappret. Men varför är det så att klyftorna inte har minskat efter kapitalismens och den nya frihetliga tidens intåg? Varför förblir arbetare allt som oftast arbetare, och hur verkar vi kunna acceptera den negativa jämlikhetstrenden?

Största skillnaden idag mot förr är inte att hierarkin inte är lika tydlig eller påträngande. Det är den, den har bara fått en godtycklig förklaring. Idag förklarar man ojämlikheten med förtjänst och hårt arbete, att de i toppen har arbetat hårt och förtjänar sin plats i hierarkin. Tänk vad slumpen kan göra; att det föds hårt arbetande människor på ena sidan stan eller att rika människor råkar föda smartare ungar. Något jag lärt mig på matematikundervisningen under mina år är att slumpen inte fungerar på det sättet. Den är inte selektiv. Ändå står vi med facit i hand och snackar  om förtjänst och hårt arbete när vi diskuterar ojämlikheten i vårt samhälle. Det värsta är ändå att man använder individuella solskenshistorier som slagträ i debatten för att styrka sin tes om att hårt arbete är skillnaden mellan de högst upp i hierarkin och de som befinner sig på botten.

Faktum är att individer kan röra sig uppåt och nedåt i hierarkin, men kollektivet sitter fast som en slav vid sin boja. En arbetare förblir allt som oftast en arbetare. 2006 släppte högskoleverket en rapport som konstaterade att endast tre procent av dem som börjat studera på läkarlinjen är arbetarbarn. Bara tre procent. Siffrorna är snarlika idag. Att tro att det skulle handla om är en slump är bortom naivt, vi måste våga erkänna att klassamhället inte låter människor leva ut sin fulla potential. Om vi ska få ett jämlikare samhälle måste vi även gå från den individuella drömmen till den kollektiva, endast så ruckar vi på pyramiden. Annars förblir vi endast sandkorn som förflyttas uppåt eller nedåt i det massiva bygget.

Missförstå mig inte; det är fantastiskt när människor lyckas övervinna strukturer och avancerar, men de är inget bevis på att strukturen inte finns eller att den inte är skadlig för många. Därför ber jag er vänligen att inte använda mig som slagträ i ert försök att försvara det rådande systemet.

Samrina Gadzo, internationell ledare för SSU-distriktet i länet

S-märkt

Socialdemokraterna i Jönköping har 1300 medlemmar som på olika sätt arbetar för att Jönköping och Sverige ska bli bättre samhällen. Var med du också! Kontakta eller besök oss på: Residensgatan 1, Jönköping 036-71 81 22 www.socialdemokraterna.se/jonkoping